[Papperstrassel]

Jag älskar Hammamet. Punkt slut. Och tanken på att jag kanske aldrig kan åka tillbaka dit är väldigt jobbig.

Ingen kommer att förstå någonting av det här, men det är nog bäst. Jag behöver bara skriva av mig lite just nu. Det är väl kanske bättre än inlägg med en liten kryptisk mening? Jag vet inte, men ingen som inte vill behöver läsa. Ni kan läsa när jag skriver om roligare saker...

I alla fall så blir jag så jäkla rädd (förlåt jag försöker att undvika svordomar när jag skriver och har tid att tänka efter innan det kommer ut, men det känns som att situationens allvar kräver en liten svordom). Jag blir så jäkla rädd när jag tänker på min framtid. Ibland blir jag glad, men det är när jag tänker på en mer avlägsen framtid, när allt har "ordnat" sig. Min nära framtid känns sjukt läskig. Och det beror inte bara på "det stora steget ut i verkligheten" som studenten innebär. Jag vet egentligen vad jag vill göra i och med det. Min dröm är att komma in på flygledarutbildningen som går på Entry Point North i Malmö. Problemet är att det är sjukt svårt att komma in, inte på grund av betyg men de har tester som det är väldigt få som klarar av. Min reservplan är att bli Studie och yrkesvägledare för att sedan vidareutbilda mig till rektor och kanske även skolchef.

I vilket fall så ska jag jobba ett år först. Inte för att jag inte vill plugga vidare direkt, men flygledarutbildningen är det lång väntetid på, enligt luftfartsverket som jag pratade med på Saco- mässan i höstas. Och Syv-utbildningen kräver att man har minst ett års arbetslivserfarenhet, minst halvtid, innan man börjar. Och det är ju förståeligt eftersom (finns det inget bra ord på svenska som ersätter considering?) man ska leda andra ut till arbetslivet. Så jobb blir det. Hur jag nu ska lyckas få ett riktigt jobb när jag inte ens kan få ett extrajobb?

Men det är inte det som skrämmer mig. Det är alla nya grejer som kom upp nyligen. All skit och seriösa problem. Det verkar alltid finnas något som är värre, eller hur? Det spelar ingen roll hur illa det är, det finns alltid värre. Och den tanken borde kanske lugna en, men det gör det inte. För man är bara så olycklig och tänker att man inte borde ha klagat på det som varit ett så stort problem förut, men som nu är ett väldigt litet problem och som man önskar att man hade istället.

Tja, nu blev det här inlägget mer om mina studieplaner än något annat, men det var också skönt. Ännu mera skönt är sovmorgonen jag har imorgon. "Egen fysträning på valfritt gym" Jo, jag tackar. Betalar ni då eller? Anyway, jag ser det som ledighet. Tack Peter!