As promised:
Jag lovade faktiskt att lägga upp mitt psykologiarbete om det blev bra, och det blev den tydligen (enligt min lärare alltså). Så här kommer den. Read and enjoy (förmodligen suger svenskan eftersom jag var helt borta i huvudet när jag skrev den)
Psykologi A VT 2010
Socialpsykologi
Vi har gått i den här skolan och den här klassen i tre år. Det har varit intriger och konflikter, mellan grupper och inom grupper. Personer har blivit utstötta, elaka kommentarer har flugit i klassrummet rakt inför läraren utan några som helst protester. Det har minst sagt varit tre händelserika år.
Jag minns ett föredrag som en Friends- representant höll för oss precis i början av ettan. Han pratade om att vi inte skulle döma varandra eftersom vi inte visste vad varandra hade i det han kallade ryggsäck. Alltså vårt förflutna, våra tidigare erfarenheter och minnen. Jag tror inte att det hade någon effekt över huvud taget. De första dagarna var alla trevliga och öppna, men ganska snart började grupperingarna och inte långt efter det också bråken. De första handlade om två starka gruppers vilja att vara bäst och ha rätt i alla lägen, samt en viss individs behov av att vara elak mot andra för att själv må bra. I den konflikten var inte alla inblandade, flera grupper valde att hävda sin neutralitet. Men det visar tydligt på hur grupper vänds emot varandra i ett ”vi och dem” tänkande. Vår motvilja mot den andra gruppen gjorde oss starkare och vi växte samman mer som en grupp, samtidigt som klyftan till de andra ökade.
När vi i ettan fortfarande var en stor klass handlade det mer om olika gruppers roller inom klassen, än vad det handlade om enskilda individer. Några märkte förstås ut sig, men det var inte alls lika påtagligt som det blev sedan i och med att klassen blev mindre. Dock upplevde jag tydligt hur min karaktär påverkades av att vara med i olika grupper. Först stärktes jag av att min grupp var väldigt framåtgående och pratade på lektionerna, tog för sig och var mer ledare. När jag sedan var med i en grupp där människorna var raka motsatsen, tystlåtna och ogärna tog på sig en ledarroll i olika sammanhang blev jag likadan. Dock fick deras ovilja till just ledarrollen mig att vara tvungen att ta den positionen, i vissa fall som diskussioner då man först pratar i grupp och sedan i helklass.
Det skedde också flera konflikter inom grupperna. Det som är intressant är att det är en av dessa grupper som hela tiden har varit central. Först i ettan då det var konflikter mellan grupperna, och om vi ska vara helt ärliga så var det mest två individer i grupperna, men ändå. Sedan när den första invärtes konflikten ägde rum, och en av gruppmedlemmarna blev i princip utslängd. Detta för att de andra gruppmedlemmarna inte kunde hantera den personens beteende. Och det var enklare att bara stöta ut den istället för att försöka ta itu med det hela. Och det var väl straffet för att den individens beteende inte stämde överrens med hur de andra tyckte att den skulle göra, de hade en syn på normer medan den individen hade en annan. Problemet i det här fallet var väl att normerna inte var uttalade på något sätt. Det råkade bara vara så att tre medlemmar i den gruppen delade samma syn medan den fjärde var helt ovetande. Men jag antar att de normerna hade formats tidigare, innan individerna hade mött varandra och att de därför aldrig bildades något som alla kunde hålla med om. Eller så var det helt enkelt så att den utstötta individen inte hade någon social kompetens och helt enkelt inte förstod normer som var allmänna i alla grupper? Dock motbevisas det av att de senare bett om ursäkt för att de handlade fel. En liknande utfrysning skedde sedan ett år senare i samma grupp. Principen var väl samma i det fallet.
Successivt förändrades dock dynamiken i klassen. De två grupper som haft konflikter i ettan blev helt plötsligt till en stor grupp som istället för att vara emot varandra blev emot en annan stor grupp i klassen. I och med det märktes också en förändring av den gruppen som först varit den ”snälla” av de två. De blev istället mer ”öppna med sina åsikter”, med andra ord slängde ur sig elaka kommentarer rakt ut i klassrummet. Och backade upp de personangrepp som utfördes.
När vi började i tvåan blev vi tvungna att byta Svenskalärare. Vi bytte från Marina till Leif, två bra lärare men väldigt olika. Första lektionen gick inte så bra, eftersom vissa i den här klassen har väldigt starka åsikter och inte har några hämningar när det gäller att uttrycka dem så uppstod lite konflikter mellan oss (alltså eleverna i allmänhet alla var inte delaktiga) och Leif. När vi sedan kom till den andra lektionen blev den ungefär likadan, om inte värre. Men den andra lektionen var egentligen inte farlig i sig, jag tror att det var mer så att vi hade skapat oss en uppfattning efter första lektionen, både elever och lärare, och i och med det blev det också så.
För att dra fler liknelser vid just Rosenthaleffekten kan jag ju säga att Inga-Lena alltid brukar säga hur andra lärare berättar för henne vilken underbar klass vi är och hur roligt det är att de har just oss. Jag vet ju förstås inte om det verkligen besannas för att andra har sagt det till dem, men det skulle ju kunna vara så. Ironin i det är ju att alla elever vantrivs, i alla fall majoriteten.
Jag vet att den saknar avslut, att den är osammanhängande et cetera. Och jag funderade på att skriva den lite bättre så innan jag lade upp den, men jag orkar inte. Jag är helt slut i huvudet och jag har bättre saker för mig (vila?). Men det här är i alla fall så jag lämnade in den och enligt ett psykologiskt perspektiv är den bra så. Hoppas den kom till gäldje!
